21 oktober 2014

modéerska huset + mokkasin.

 
För några veckor sedan när solen fortfarande värmde utmed väggarna hade vi den stora äran att plåta för Modéerska huset. En sann ära verkligen, då Jenny Modéer är sagolikt duktig på att skapa de mest magiska mönster och sätta dem på fina kläder. Bästa kläder dessutom, som kommit till på det viset som borde vara alldeles självklart idag. För världens skull. Med 100 % ekologisk och certifierad bomull, samtliga plagg GOTS certifierade och med all tillverkning med hänsyn till miljö och människor. Noll gifter och kemikalier i dessa plagg. Punkt på det.
 
Efter att varit med på detta rundabordsamtal och även ett seminarium på Rosenbad om just gifter och kemikalier i kläder så känner jag mer starkt än någonsin att jag bara önskar precis sådana här kläder som Modéerska huset till mina barn. Och alla andra barn. Och för övrigt mig själv med. Allt annat borde vara förbjudet.
 
 
Som sagt, magiska mönster. Så pass så vi valde att plocka in lite små bebisplagg i affären, trots att vi sagt nej om kläder på sistone. Vi kärade ner oss så pass i mönstret Kurbits Forest så det fanns inget annat att göra. En blandning av traditionella kurbitsmålningar, dalahästar och My little pony. Alltså. Så nu har vi en liten radda bebisplagg att finna här!
 
 
 

Plaggen från Modéerska Huset är :
 
En baskollektion i grå med svarta små figurer - hittas här!
Höstens coolaste sweater - Star Burst. Vem vill inte bära en skur av stjärnor liksom.
Vi förälskade oss totalt i printet med svanar över regnbågen. T-shirt-love finns här.
För att inte tala om Kurbits-klänningen - samma som Nomi bar i växthuset.
Leggings och t-shirt i samma mönster.
Och korallfärgade byxor med flygande svanar med det sagolika namnet Svanhamn-
faktiskt ett sagonamn på riktigt när allt kommer omkring.
 
Storlekarna är från nyfödd till 7 år ( 50cl-122cl )
 
 
Prinsesstårta i asfaltsdjungel. Såklart.
 

20 oktober 2014

det är inte alltid historier ska ha en sanning...

 
Tycker så mycket om den här bilden från instagram i lördags.
 
Nu ska man ju aldrig tro att barn bara hoppar in i en bild sådär på beställning. Med mjuka leenden och gör precis som man ber om på kommando. Såklart inte. Om nu någon trodde något annat. Det är kalla golv och kissnödigt. Det är törstigt och sugen på chokladpraliner och stickiga saker. Det är ålande på golv och evighetssånger med näsan i golvet, när man egentligen ska ha näsan åt helt motsatt håll. Och hejohå. Och suckar, kanske tusen. Men ändå. Det är de bilderna jag älskar allra mest när allt kommer omkring. Om man liksom bortser från allt det andra. Eller det kanske är därför lyckan blir så mycket större när man fångar ögonblick.
 
Här är det hela i alla fall över och Isa och Nomi får varsin liten present efter en plåtningen vi gjorde vid Stora Djulö. Ett magiskt ställe, där historierna liksom sitter i väggarna. De hundraåriga som sträcker sig ända tillbaka till sisådär på 1300-talet. Men också mina egna, som firande av mormor och morfar när de passerade åldrar som passar för finmiddagar. Andra kalas och flotta fester. Faktiskt också väldigt sorgsna saker som begravningar. Och historier som jag fick höra som liten när min pappa berättade om åren som målarlärling då han jobbade på Stora Djulö sent en eftermiddag i november. Då mörkret och dimman lade sig som ett tjockt täcke över åkrarna runtomkring. Det regnade visst också.  Alla andra hade lämnat herrgården utom han själv som var tvungen att slutföra målarjobbet sitt som man sig bör, som sextonårig lärling. Han befann sig i rummet allra längst in i huset när han plötsligt hörde stegen. De var lite släpande och käppen som slog emot de flera hundraåriga plankgolven gav ifrån sig en hård smäll varannan sekund.. Stegen kom närmre och närmre och släpade visst mer och mer ju närmre de kom rummet där den sextonåriga målarlärlingen befann sig i. Dimman har nog aldrig varit så tät som då. För att inte tala om vinden som ven, den har nog aldrig tjutit genom de otäta fönstrena såsom denna novemberdag vid femsnåret. Och mörkret över åkrarna...det ska vi inte tala om.
 
Ja, nu var det visst en vaktmästare. En väldigt gammal sådan, förvisso. Och pappa och jag tvistar fortfarande om den sanningen verkligen nådde våra små barnöron. Jag tror nämligen inte det. Det känns som den kom som i klarspråk  en oktoberförmiddag 2014... Närmare bestämt för tre timmar sedan.

19 oktober 2014

lampslinga deluxe fast egentligen tvärtom.

 
 
 
I våras när Liv hade sin blomsterfest så hängde den ju redan i taket men den var ju hemlig i vänt på Family Living så det var ju bara gästerna som fick se. Men här kommer i alla fall beskrivningen på denna lampgirlang för er som missade. Bästa kalastrixet om ni frågar mig eller vackraste ljuset i mörka tider.


 
 
 
 
Det här är ett blixtsnabbt DIY men maken till effekt är liksom svårt att föreställa sig. Nu är det ju inget ont i sig med en alldeles ordinär lampslinga men för all del, en bohemisk lyxslinga känns ju i många fall liksom härligare.
 
Du behöver:
 
~  En ljusslinga. Vi använde en från Granit. Om du tänker använda slingan under stjärnhimlen nästa sommar, tar du såklart en som funkar både inne och ute. Själva lampskärmarna kan hänga ute i ur och skur utan att ta särskilt stor skada. Det är såklart attde bleknar en del men det är inte hela världen.
 
~ Lampskärmar från loppis.
 
~ Buntband , finns i de flesta butiker eller byggaffärer.
 
 
 
Så här gör du:
 
Du behöver göra ett hål på översidan av lampskärmen om den inte är öppen från början. Väldigt många lampskärmar har en liten "knapp" där. Det allra enklaste och finaste sättet är att försiktigt klippa bort "knappen". Då blir det automatiskt ett hål med snygga veck runtom.
 


 
 
 
Lampslingan träs i från översidan och du fäster sladden med buntband på ett lämpligt ställer i själva lampskärmsställningen. Detta ser ju olika ut från lampskärm till lampskärm men det är inte speciellt noga, huvudsaken är att sladden sitter fast. Klipp av resterna av buntbanden. Klart! Jag sade ju att det gick blixtsnabbt. Grejen är att själva letande av lampskärmar är inte heller det speciellt tidsödande. Det finns mängder på loppis och kostar oftast inget alls knappt.
 
 
 
 
 


15 oktober 2014

mokkasinstories och evighetstävling.

 
Å så mycket affär det är här nu. Ja, jo, det är det allt. Men nu kommer i alla fall lite sådär viktigt för er som väntar på era Frankie Journal och Frankie Calendar. De har kommit. De är jättemånga. Till och med supermånga. Och vi packar. Och packar. Och gör vårt bästa. Och vår önskan är att så många som möjligt har fått dem innan helgen. Men vi är såklart rättvisa och skickar i den ordning de kom in. Och eftersom beställningarna är flera hundra så tar det lite tid. Så vissa av er kommer få dem efter helgen. Men det är nära nu.
 

Samtidigt passar vi på att smyglansera vårt nya instagram konto @mokkasinstories. Egentligen är det inte vårt egna utan ert är det tänkt. Såhär är det nämligen. Så väldigt ofta susar det förbi de allra finaste bilder på instagram. Med inspiration från affären, bloggen, något av mina DIY eller annat, så har någon liksom skapat sin egen lilla Mokkasin Story. Bara sådär i sig självt.  Jag älskar de här bilderna, det är så himla kul att se att idéer ta egna personliga uttryck och saker från affären hamna i vackra stilleben och urtjusiga rum. Så nu är är det såhär, vi vill börja samla på dem, på era bilder! Bara för att de är så himla fina och snälla! Och sedan blir det som en evighetstävling på samma gång. Bara för att göra det hela lite extra härligt!
 
Såhär gör man! Man äger såklart ett instagramkonto. Man tar en bild med din inspiration från Mokkasin. Som sagt, stort som smått! Det kan vara något man köpt i affären, något man läst om på bloggen, någon som gjort DIY från min sida i Family Living eller härifrån. Precis vad som helst som du tycker passar som en Mokkasin Story. Hashtaga bilden med #mokkasinstories och följ @mokkasinstories. Sedan repostar vi de bilder vi tycker bäst om på kontot. Med länk tillbaka till dig som tagit bilden såklart. Då och då belönar vi den vackraste Mokkasin Storyn med ett presentkort i affären. Ibland kan andra typer av vinster dyka upp, så håll utkik! Och såklart, alla ni som redan tagit de där finaste Mokkasin Storysarna, såklart får ni hastaga #mokkasinstories såhär i efterhand. Kör på bara och glöm inte att följa!
 
Och vi tar en liten lyxmånad som start! Om en månad från idag väljs den vackraste MokkasinStoryn och belönas med ett presentkort på 1500 kr i affären.
 
Påtal om instagram så hittar ni mig redan på @sofiaatmokkasin



...och Frankie då...
Var det någon som undrade om den var lika fin i år?
Såklart att den är.
 
~
 
It´s give away time!!
 
Today we launch our new instagram account on instagram @mokkasinstories. Actually, it is not our own. It´s yours, the point is that it would be stories created by the people with inspiration and things from Mokkasin.  So often I stumble over the finest pictures on instagram. It´s pictures with inspiration from the store, my blog, some of my DIY. Someone who have created their own little Mokkasin Story. I love these pictures, it's so much fun to see my ideas take their own personal style and stuff from the store end up in beautiful pictures. So now it's like this, we want to start collecting them, all your lovely pictures! Just because all of them are so very nice and kind! And then it at the same time becomes like a give away going on for ever. Just to make things a little extra lovely!



Here's how you do it! You have a instagram account. You take a picture with your inspiration from Mokkasin. The inspiration is whatever you want, everything you see fit as a Mokkasin Story. It may be something you bought at the Mokkasin store, something you read about on the blog, someone who made DIY from my ideas..Give the picture the tag  #mokkasinstories and follow @mokkasinstories.We will choose the pictures we like best and repost them at the account. With a link back to you as the one taking the picture of course. Every month we choose the most beautiful Mokkasin story and reward the winner with a gift card in the store. And this give away is of course open for anyone in the world, where ever you live. And of course, all of you who have already taken those finest Mokkasin Stories, of course, you may give the pictures #mokkasinstories afterwards. So go ahead, give us so many Mokkasin Stories you can find! And do not forget to follow!

And if you don´t know. You already find me at instagram as @sofiaatmokkasin



14 oktober 2014

Allt du kan önska när det kommer till en leksak.

 
 
Ibland springer man på saker som man önskar man gjort själv. Allt är liksom perfekt.
 
Klossar är alltid perfekt i mina ögon.
Vilka världar kan inte byggas med en hög av klossar? Vilken fantasi kan inte nås?
 
När dessutom allt är helt genomtänkt så smälter jag.
Leksakerna är helt fria från gifter.
Är de målade så används eko-färger.
Ekologiskt bivax och botaniska oljor ger produkterna en mjuk finish.
Alla förpackningar är miljövänliga och tillverkade av återvunnet material
 och är till för att återanvändas. Igen och igen.
Plus att de är så vackra så det är nästan inte klokt.
Handgjorda.
Wooden Story är ett familjeföretag som funnits genom tre generationer.
Och såklart - de jobbar för hållbara leksaker.
Sådana leksaker som ska hålla från generation till generation.
 
Älskar´t. Såklart.
Nu är de nästan på plats i affären men ändå inte riktigt.
Men nästan, imorgon tror jag på.
 
 
Och den där stackars segelbåten. Ensam på vågorna. Attans vad vinden ven.
 

 
 Det var Viggo... och jag. 100 klossar i en säck liksom. Vem kan motstå. Perfekt klosstorlek enligt Viggo och jag är nog benägen att hålla med. Fast de finns i XL med.
 
 

Jag hann inte plåta förpackningarna innan höstmörket drog in över vår trädgård. Men en hann jag , kolla bilden som ligger vid den här stapelmackapären.

07 oktober 2014

story tiles.

 
Ser du henne?
Flickan i den röda klänningen.

 
Det är ju inte lätt att upptäcka henne. Men det är nog det som är det fina. På gamla kakelplattor sätter Marga van Oers från Amsterdam  sina egna historier.  STORYTILES heter det sagolika och finns nu i affären.
 
 
Flickan i den röda klänningne. Hon sitter i fören på det vackra skeppet. Och läser. "Quiet reading" heter just den här lilla kakelhistorien. Och det kan man just tänka sig. Knäpptyst liksom. Hon och havet bara. Och så skeppet då. Jag har fått en ny slags besatthet. Otippat nog så är det skepp. Det är jag och min son Viggo som lider av samma önskemani. Fast lider gör vi inte, vi önskar mest. Jag tror det började i Grekland. Så pass mycket att vi numera drömmer om de där svindyra på antikaffärerna. Mest drömmer vi om ett som var en och en halv meter långt. Fast det var en samlare som köpte. Lika så bra, var skulle vi ha haft det jätteskeppet liksom.
 
De vackra små kakeltavlorna tycker vi är sagolika. Från idén  till kakelplattorna och motiven. Smått och vackert är det bästa. Vi valde de vi tyckte allra bästa om. Och ja, såklart ett skepp, en bukett och  en katt.
 
 
 
 
 

06 oktober 2014

the woods.


Skogen om helgerna var det ju. Sagt och gjort. Vi packade en och annan älva i bakfickan och min pappas fiskarryggsäck full med matsäck. Den var visst min farfars, den där ryggan. Otroligt nog. Men de var vackrare förr. Alla gånger.


Det är något alldeles särskilt fint att lindas in bland en massa grön mossa. Den är hemskt fluffig och mjuk när allt kommer omkring. Det är ju lätt att glömma sådant, hur det känns på riktigt. Det är väl inte det att vi aldrig hängt i skogen men inte alltför ofta, ska erkännas, har vi mest bara stått i en skog och liksom bara känt på´n.

När jag var liten hängde vi rätt ofta i skogen. Det var Skogsmulle och sommarstugan som låg där mitt i alltihopa. Pappa och jag satt då och då på kalhyggen när det började skymma. Vi väntade på älgar och andra varelser. Vi kunde ju verkligen inte veta om något skulle dyka upp. Men om man var så knäpptyst som man bara kunde och nästan inte andades så kunde det hända, där man minst anade. Ett knak och ett barrknäpp, sedan stod den där alldeles bakom oss. Det var sannerligen magisk. Om än pirret innan var minst lika spännande. Jag har aldrig suttit på kalhyggen med mina kids. De hade nog smällt av om de hade haft en älgtjur på lur bakom axeln.


Men alltså. En höstskog. Borde kanske vara någon slags lag på den där.
En promenad bland guldiga löv.
 
Min man hade bestämt att vi skulle leta skatter. Geocaching! Så bland 19 myrstackar (räknade Nomi till) och tusentals stenar och miljarder löv började vi leta.



Första skatten! Ett hemlig meddelande om att rädda Arktis.

Det här var ju vår första geocaching och det var minsann något alldeles extra. Nu funderar vi som bäst på vad vi ska gräva ner härnäst. Och vi måste ut och leta igen, under stenar och barr förr det var sannerligen lite knivigt mellan varven. Jenny från Dosfamily geocachade också igår såg vi på instagram, fast i Skåne.


I vår skog fanns det spångar. Flott.
Åtminstone när snön smälter om våren.


Det är ju svårt att fatta att de gjort den alldeles själv. Och börjar man att tänka hur stor världen är för en myra då hisnar det lite. Tänk bara på själva barret.


Snyggrygga anno 1960.



Vi befann oss i en lajv-skog.
I sådana skogar kan man hitta bord och vädigt sneda bänkar.


Det är jättesvårt att inte plocka upp kameran.
Lövverk kanske är det bästa som finns när det kommer till bild.

 

Naturen är dramatisk mellan varven.


 Vi hittade en lajvby.


Här är någon som är sugen på lajveriet,
det blev juprecis  inte mindre efter det här skogsbesöket.


Katrineholm sägs ha en riktigt bra barnlajv.  Karin som driver Pysselbolaget berättade en gång att den är poppis till tusen.
  
 
Alltså. Den här byn mitt i skogen. Vi var ju tvungna att smyga runt lite.
Här var det ganska läskigt med djurhuvuden på vakt.
 

Men det var ju väldigt lätt att bli sugna på den där andra världen.



En show är aldrig långt borta.

 
Inte så lite magiskt mellan trädstammarna. Kanonen fick vi nog inte röra men vi var bara tvungna att se var man skulle stoppa krutet. Eller mossan då.
 
 
 
Verkligheten is calling. Ur en älva...
 

Fint.
 
" På de första löv som singlar sitter
Smådjur och det hörs ett evigt fnitter
De håller fast i lövens kanter
I vindens kast och de flest är tanter
Men annars skulle löven inte gunga
De fnittrar mycket men kan inte sjunga "
 
Bebbe Wolgers  Olle Adolphson  -  Okända djur


 
 Tack för titten säger vi.
We´ll be back.